Life in England

Panik. Pratade nyss med min älskade vän Mathilda. Pratade gamla minnen som tokiga, busiga och hemska ungdomar vi var. Har så fruktansvärt mycket underbara minnen i mitt liv. Men när vi pratar om gamla minnen så vill jag bara stanna tiden, åka tillbaka och uppleva allt igen! Mest för att jag vill vara nära mina vänner och familj som jag saknar något fruktansvärt mycket. Tiden gick allt för fort, vad hände? Nyss tog jag studenten och skulle bara åka över till England i 3 månader. Nu, 30 månader senare är jag fortfarande kvar. Hur länge kommer jag var kvar? Vad händer sen? Den tanken skrämmer mig ibland. Jag försöker att inte tänka på det så mycket, men ibland går det inte att undgå när man saknar så mycket att det gör ont. Men får också tänka så här att även om jag skulle flytta hem så kommer det aldrig vara som förr eftersom att alla bor på olika ställen, alla har olika jobb och jobbar olika tider, det kommer aldrig bli som förr. Alla har sitt liv nu. Skulle bara vilja ta ledigt i en månad och åka runt i Sverige och hälsa på alla!
(inte alla I sverige kanske för jag känner inte alla så det skulle vara lite tokigt plus att det skulle nog ta lite mer än en månad)

NI ÄR SAKNADE!!!!!

Det värsta jag vet är att vara sjuk, man känner sig så ynklig! Jag ligger här i soffan med mössa, halsduk, duntofflor och filt över mig men ändå fryser jag! Det är ju löjligt. Men som tur var har disney filmerna jag beställt kommit, så jag har kollat på Trassel och nu kollar jag på Micke och Molle. Perfekta filmer att kolla på när man är sjuk.

Imorgon är min sist dag på Mad Play, känns lite tråkigt. Kommer sakna alla så mycket! Men sånt är livet. Ser fram emot mitt nya jobb som börjar på måndag. Hoppas verkligen att jag är frisk tills dess!

Hoppas ni mår bra!